No angel

Dammar av bloggen

Dammar av min blogg och försöker ge den nytt liv igen. Har lagt till en sida med foton. Gå gärna in och titta. Jag finns även på Instagram sök på nora_penazza om ni vill se mer.
Jag älskar att fotografera. Det går lite i perioder. Jag minns den första kameran jag fick av pappa när jag fyllde 14. En liten digital sak i rosa som har hängt med mig. Men så började jag spara pengar för jag ville ha en riktig kamera. Ni vet en systemkamera. Jag jobbade och sparade varenda krona som jag tjänade eller fick av pappa. Å så en dag hade jag alla dessa pengar. Pappa följde med mig och så köpte jag en alldeles egen systemkamera.
Pengarna räckte till kameran. Pappa var så snäll som lade till så jag fick en väska och en laddare till batteriet och ett minneskort. Sen började jag experimentera mig fram.
Det är rogivande att fota. Man kan ta så många bilder och sedan när man går igenom dem är det kanske hälften som blev riktigt bra. Men man lär sig hela tiden. När man håller uppe en stund så glömmer man lätt alla inställningar och funktioner och få nästan börja om igen =)
Jag gillar att fota naturen och allt i den. Men helst tycker jag om att fota träd. De är vackra.
Nä nu har jag lovat att gå ut med Plutten. Bor hemma ett tag nu. Ganska skönt fast jag saknar Emil.

Annonser
1 Kommentar »

Visar oss vägen

Blev så glad och överraskad härom dagen. Pappa smsade och berättade att Mia Bergenheim ville lägga upp en av mina dikter på sin underbara sida https://paintaword.com/
Hennes sida är full av underbara texter och dikter. Hon är så himla duktig och så ville hon ha med en av mina dikter. Wow. Jag blir stolt.
Dikten hon valde heter ”Samma måne” och den skrev jag för flera år sedan. Jag skrev den till pappa när han var nere. Ville att han skulle ha något som gjorde honom lite mer hoppfull. Fast den kanske inte är så munter i den meningen. Man skrattar ju inte direkt. Men han tyckte om den och sa att den var väldigt fin och gav honom lite hopp i allt elände som var då.
Att stjärnorna visar oss vägen stämmer. Det där ödet som vi inte kan styra men som ändå är skrivet för oss. Kanske är det stjärnorna som vet.
Även om jag vet att stjärnor inte är själar så brukar jag ändå tänka så. De som inte finns med oss längre men som ändå finns där och vakar över oss. Visar oss vägen utan att vi riktigt vet om det. Det är så jag vill tro. Många av dem är redan borta men deras ljus når oss fortfarande som en påminnelse om deras existens. De som inte längre finns ibland oss, de vi inte kan se, eller höra eller ta på. Men i våra hjärtan finns de kvar så länge vi låter ljuset av deras minne lysa och de visar oss vägen när det känns som mörkast.

 

 

2 Kommentarer »

Länge sedan

Har inte varit ute på bloggen på jätte länge. Morfar gick bort och sen dess har det varit väldigt jobbigt. Varje dag jag vaknar så tar det några sekunder innan jag inser att jag aldrig mer kommer träffa honom.
Men livet går vidare. Life is a joy, som morfar sa och jag måste försöka. Emil har varit ett underbart stöd. Pappa och Bethie också så klart. Alice får en alltid och le och hon delar ut slabbiga glasspussar.
Pappa blev lite sur när jag lade ut elf filmen. Men jag hade trist. Tänkte det kunde vara en rolig nedräkning till julafton. Som en annorlunda adventskalender. 🙂
Jag har gjort en film till varje dag till julafton och på julafton blir det grand final 😀 ja om inte pappa lyckas ta bort det.
Life is a joy, live it!

Lämna en kommentar »

Familjen och vänner

Det är väldigt många känslor som vimlar runt i mig just nu. Glad för att jag har en undebar familj som ordnar så fint med blommor och fina presenter, tårta och god mat. Kärlek och kramar. Tacksam över att mormor och hennes syster är här och att jag har världens bästa pojkvän. Att lilla syrran är tokigt galen och får mig att skratta och för att Plutten pussar bort mina tårar när sorgen kommer över mig. Pappa som alltid har funnits vid min sida och är som han är och Bethie som alltid vet de rätta orden och som är den bästa mamma man kan ha fått.
Saknaden som hela tiden är närvarande och biter sig fast i mig. Som får mig att vilja skrika rakt ut. Men min familj finns där och jag för dem. Vi skrattar och gråter tillsammans. Det är det som betyder något.

Nu blev det väldigt sorgset. Gråmulet och trist. Men det har varit en bra dag också vi har fokuserat på livet och glädjen att finnas. Life is a joy, live it, som morfar alltid sa och det är det vi måste göra nu. Att leva och finna glädje hedrar minnet av både min mamma och morfar.
Och i min tro så har de slutligen mötts igen och får hålla om varandra.
Tack till alla som gratulerat mig och funnits där via telefon och mail under de dagar vi var borta.
Har en känsla av att jag kommer party med er i helgen och fira livet.
/Nora

Lämna en kommentar »

Happy birthday sweetheart

We all love ya so much. This is yer day. 20 years ago ya scared the shait out of me. ya where so tiny and vulnerable and me job was to protect ya from all bad things. oi did me best and now yer a all  grown up, beautiful woman wi a kind and loving heart. We are so proud of ya.

nora

3 Kommentarer »

Nytt jobb

Nej inte helt nytt. Är på samma ställe men jag har fått ansvar för receptionen helt nu. Bokningar, incheck, samordning mm. Väldigt kul. Hon som hade ansvaret innan har fått ett annat jobb och så fick jag klättra några hack på stegen. Lönen blir lite högre också.☆
Pappa och Bethie blev jätte glada. Emil också såklart. Jag har väl nästan flyttat in där helt nu. Känns vuxet. Men jag fyller ju 20 snart så det är väl ganska normalt.
Jag tror att Emil och pappa och Bethie håller på med någon överraskning till min 20 års dag. Det rings väldigt ofta och Emil skyller på än det ena och än det andra. Hi hi. Han är dåligt på att hålla sitt poker face. Men det ska bli så roligt och spännande.
Livet leker just nu och jag mår väldigt bra.

Dans på rosor
Livet, ingen dans på rosor står det skrivet
Men rosor blommar
Små knoppar av glädje finns dig omgivet
Bara man vågar titta, känna
Vågar ta steget utanför det som känns hemma
Våga tro på att du ska lyckas
Kommer snart rosor i fång ditt hår att smyckas
För livet är en dans på rosor
Fast man ibland blir stucken
Och på fötterna kan få blåsor.

1 Kommentar »

Sämst på att blogga

Det tar hundra år typ mellan mina inlägg och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Känns som jag inte hinner med annat än att jobba och sova.
Halloween festen blev väldigt lyckad, nästan. Vi hade lite ovälkomna gäster. Party crashers. Stökiga typer men pappa och Bethie kom lagom så att de kunde få i väg dem. Heja pappa. Han kan bli så jävla arg. Hi hi. Men det är bra också. Emil var nykter. Han fick väl sig en läxa när han var ut med pappa och Rob och de, så han var chaufför.
I dag har vi städat huset jag, Emil och en kompis. Kändes lite tungt i huvudet i dag. Men jag var iallafall uppe på benen. I morgon är det jobb igen. Jobbar dagpasset och sedan ska jag och Emil åka till Ikea en sväng.

Lämna en kommentar »

Äntligen fick de tummen ur

Ja, det har väl hängt i luften ett tag typ forever, men nu ska pappa och Bethie gifta sig och det ska bli sååå kul. Alla förberedelser är ju skit skojigt. Pappa fattar nog inte vad han gett sig in i och kommer nog bara nicka och le åt alla saker vi ger som förslag. Det är så himla roligt. Har bara varit på ett bröllop innan och då var jag bara 10 år kanske. En av pappas kompisar gifte sig och alla var så himla fulla och bruden och brudgummen började bråka minns jag. Alltså inget kul bröllop.
Men på det här bröllopet kommer brudparet hålla sams. Jag ska vara tärna och Rob bestman ja å så Alice som ska vara brudnäbb. Hon tror att hon ska få ha på sig sin prinsessklänning. Tänk vad besviken hon kommer att bli. ; )

Var med i den här mininovelltävlingen och blev nu den som ska ordna med nästa tävling. Tre teman ska man ha med så nu gäller det att klura ut något bra.
Funderar på nåt med skräck. Eller varför inte något med samhällsanknytning? Ja jag får fundera på jobbet i morgon. Men roligt ska det bli att få vara den som väljer. Spännande att se vad de kommer att skriva om uti från mina teman.
Det känns som Emil ff är dålig sen helgen. Han känner sig seg och trött. Eller så är han på väg att bli förkyld. Lilla gubben min.

Vilken jäkla tur förresten att pappa och Rob och de andra kom när Emil höll på att bli rånad. Fy va otäckt. Emil är den snällaste människan i hela världen och skulle inte kunna slå någon och absolut inte i det tillstånd han var i. Jävlar va full han var. Fy! Men så full blir han nog aldrig mer. Tur att Bethie är akutsjuksköterska i fall han skulle blivit riktigt dålig.
Nä nu är jag helt slut och börjar astidigt i morgon. Krypa ner i min goa säng bredvid min kramgoa lilla Emil och fundera på skrivteman.

1 Kommentar »

Söndag

Emil var så himla full i går när jag hämtade upp dem på stan. Fan ta dem att supa Emil under bordet som nästan aldrig annars dricker. Och vem fick ta hand om resterna i natt? Jo, jag. Gud vad han mådde dåligt. Men jag hoppas att han lärde sig att inte försöka dricka i kapp med pappa och hans kompisar.
Pappa och de andra var inte nyktra men långt i från det tillstånd som Emil var i.
Emil sov fram till fem i eftermiddag och när han kom in i köket där vi alla satt blev han hälsad med ett rungande ooooyaaa! Av gubbarna. Det betyder att han är nu helt invigd i vår familj. Ja, vi är knäppa. Men det känns på samma gång bra att alla gillade honom. Han kommer ju behöva umgås med dem framöver.
Nu ska vi käka bacon och ostpaj som pappa gjort. Gott! Hoppas Emil orkar få i sig nåt fast han är nog inte riktigt på topp än och jag vet inte hur många gånger i går han sa att han aldrig skulle dricka igen.
Nu käk och sedan film. Söndagsmys!

1 Kommentar »

mininovell

I dag har jag hur mycket tid som helst känns det som. Skönt att skrota runt i mjukisbyxor, umgås med våra gäster och bara vara.Inte behöva jobba denna helg är så himla skönt. I kväll ska jag skjutsa in gubbarna till stan. Det ska partajas med grabbsen. ha ha ha! Så jag får väl hämta dem sedan i natt någon gång när de har ledsnat. Emil ska följa med. oj oj oj han vet inte hur det är att festa med pappa och hans kompisar. Men han lär väl bli upplyst.
Va inne på Kapitel 1 och där har de en mininovell tävling som jag lade in ett bidrag till. Se nedan. Man skulle ha med tre teman: Kärlek, ondska och förskräckelse. Så här blev min novell. Vill ni läsa de andras så klicka här

En man av guds hjärta

Bakom den där stela masken till ansikte, som hyresvärdinnan alltid bar, kunde jag ändå ana en viss förskräckelse. De var hennes ögon. De blåa som avslöjandes spärrades upp en aning då hon såg katten.
Stel och livlös hängde den där. Dess ögon stack ut från huvudet som gröngula frostiga glaskulor. Repet runt kattens smala ludna hals var fäst i en av bjälkarna i källarens tak. Den svarta kroppen vajade långsamt i sidled av den kalla vinden som kom in genom den öppna källardörren bakom oss.
Jag sa inget, men visste att jag borde berätta. Försöka få dem att förstå. Men ingen skulle ändå tro mig om jag berättade om ondskan som flyttat in i huset. Den bodde i lägenheten bredvid min och pappas. Väggarna var tunna, nästan som kartong. Allt kunde man höra. Helst på nätterna när alla andra ljud inte fanns. Men ingen skulle tro mig.
Han var en man av guds hjärta. Snäll och hjälpsam. Lagade ledningar, bar möbler och fixade med allt. Det var bara att fråga. Guds man ställde alltid leende upp för de som bodde där i huset. Men jag visste. Katten visste. Alla de andra djuren som nu låg nedgrävda i trädgården visste. Jag hade sett. Sett den han egentligen var. Hört genom de papperstunna väggarna hur han pratat om nätterna med någon. Inte med Gud utan någon annan. Ondskan.
En rättfärdighetens man, de höll alla med om. Alla utom jag och katten. Det fanns inget rättfärdigt i hans hjärta. Ur det skulle aldrig någon sann kärlek spira.

Lämna en kommentar »